I dagens vårdsystem har användningen av stafettläkare blivit föremål för kritik på grund av oro för bristande vårdkontinuitet och minskad patientsäkerhet. Vissa menar också att det kan strida mot hälso- och sjukvårdslagen, som fastslår rätten till en fast läkarkontakt. Stafettläkare är mest vanligt förekommande inom primärvården i glesbygden och på sjukhusen i norra Sverige, sett till kostnad per invånare.

En av de utmaningar som uppstår vid användningen av stafettläkare är att avtalen mellan bemanningsbolagen och vårdgivarna kan variera. I vissa landsting kan det finnas betydande skillnader i ersättning för samma kompetens, beroende på vilket bolag som erbjuder sina tjänster till landstinget.

Vårdbemanning som effekt av arbetsmiljö

Det har även framkommit att många läkare väljer att arbeta som stafettläkare på grund av negativa arbetsmiljöer på sina tidigare fasta tjänster. Detta har lett till att många har sagt upp sig från sina fasta tjänster på mottagningar och istället valt att arbeta tillfälligt som stafettläkare i vårdbemanning på vårdcentraler eller andra medicinska enheter för att fylla vakanser som inte har kunnat tillsättas med fast personal.

Lönen för en stafettläkare beror på flera faktorer, inklusive landstingets ersättning, bemanningsbolagets marginal, avtalet mellan bemanningsbolaget och vårdgivaren samt läkarens erfarenhet och specialisering. Till exempel kan en specialistläkare i allmänmedicin i Stockholm få en ersättning på 1184 kr/h från landstinget på faktura, vilket motsvarar en lön på 900 kr/h om bemanningsbolaget tar hela ersättningen. Vid heltidsarbete, med 165 timmar per månad, kan en specialist i allmänmedicin förvänta sig en månadslön på cirka 148 500 kr. En legitimerad läkare kan förvänta sig en lön på cirka 121 700 kr.

Villkor för vårdbemanning

För att locka läkare till primärvården behöver landstingen göra det mer attraktivt att arbeta där. Det kan innebära att förbättra anställningsvillkor, arbetsuppgifter och arbetsmiljö i jämförelse med andra alternativa arbetsplatser för läkare. Som stafettläkare får man dock fördelar som en högre lön, bättre villkor, större flexibilitet, möjlighet till miljöombyten och nya erfarenheter, samt möjlighet att välja mellan heltids- eller deltidsuppdrag.

För att minska beroendet av stafettläkare kan även rekrytering av fler fasta läkare vara nödvändigt. Detta kan uppnås genom att öka antalet utbildningsplatser för läkare, främja primärvården som en attraktiv karriärväg och erbjuda incitament för att arbeta inom områden och regioner där det finns störst behov.

• Utöka samarbetet mellan olika vårdnivåer: Genom att främja ett bättre samarbete och informationsutbyte mellan primärvården, sjukhus och specialistvård kan man minska behovet av stafettläkare. Genom att främja kontinuitet och effektiv kommunikation mellan olika vårdnivåer kan patientvården förbättras.
• Implementera bättre arbetsvillkor för läkare: Genom att se över och förbättra arbetsförhållanden för läkare kan man öka attraktiviteten för fasta anställningar. Det kan inkludera att minska arbetsbelastningen, erbjuda flexibilitet i arbetsscheman och ge stöd och resurser för att hantera arbetsrelaterad stress.
• Satsa på primärvården: Primärvården är en nyckelkomponent för att främja en mer hållbar och effektiv hälso- och sjukvårdssystem. Genom att stärka primärvården och erbjuda bättre resurser och stöd kan man locka fler läkare till denna sektor och minska behovet av stafettläkare.
• Förbättra rekrytering och utbildning: Att öka antalet utbildningsplatser för läkare och se till att utbildningen är anpassad till behoven inom vården kan bidra till att möta den framtida efterfrågan på läkare. Genom att rekrytera och utbilda fler läkare kan man minska beroendet av stafettläkare.